Västra Nyland/John-Erik Jansén 9.3.1996

Muntlig tradition väckte intresset för Bocksagan

I mitten av åttiotalet talades det rätt mycket om Sveaborgsguiden m. m. Ior Bock och försöken att gräva ut ”Lemminkäinens tempel”, en klippformation i Gumbostrand i Sibbo. Bocklegenden har också utlöpare i Snappertuna, här berättas om en bock av guld nedgrävd i Offerlunden. Ior Bocks släkt har sina rötter i Snappertuna skärgård, på Strömsö och i Box. Intresset för utgrävningarna falnade så småningom, och projektet har legat nere av brist på pengar.

Men berättelserna har inte fallit i glömska, och det kan hända att Bocksagan är på väg att komma tillbaka.

Juha Javanainen är diplomingenjör och dataprogrammerare i Helsingfors, och han har nu sammanställt ett manuskript till en bok som sätter in Bocksagan i ett större sammanhang. Han har också varit med om att göra en Internet-sida om Sibboutgrävningarna och sagan.

– Det började med att jag blev intresserad av släktlegender på Hawaii. Där finns en rik tradition av berättelser som förmedlas generation i samma släkt, men aldrig skrivs ned. Informationen förmedlas via olika slags symboler eller ljudsystem, berättar Juha Javanainen.

– Så började jag fundera över om det fanns något liknande i Finland, och då stötte jag på Bocksagan. Sagans förmedlingssätt och dess kodsystem har många likheter med schamanistisk tradition och med berättelserna på Hawaii.

Viktig period

Sagan berör en betydelsefull men föga känd period i Finlands historia, tiden runt 1000-talet, då det kristna inflytandet började göra sig gällande på allvar.

Den här perioden är av stort intresse också i västnyländsk historieskrivning, det finns många arkeologiska spår av kontakter mellan kustområdet längs norra Finska viken och andra kulturcentra; otland, Sveariket, Baltikum och de slaviska områdena.

Juha Javanainens blivande bok heter ”Saagojen Suomi” (Sagornas Finland). Han knyter ihop Ior Bocks berättelser, som i och för sig är en hel mytologi, med det man numera vet om tiden för tusen år sedan.

Bocksagan behöver inte tas bokstavligt, men den kan innehålla spår av en historisk verklighetsom har omvandlats till sägen och myt, menar Javanainen.

Kultplats i folkdiktningen?

Traditionen om en bock som är nedgrävd i Offerlunden, i ”Dragabo” eller ”Bosket”, finns nedtecknad både i Gunvor Kerkkonens bok om Karis sockens historia, medeltidsdelen och i V. E. V. Wessmans Finlands svenska folkdiktning.

Gunvor Kerkkonen ser berättelsen som en erinran om att här kan ha funnits en hednisk kultplats.

– Hela Offerlunden är ju intressant som fenomen, de närmaste parallellerna finns långt österut, bland de finska släktstammarna, till exempel hos mari-folket. Och eftersom lunden med sin hedniska prägel har bevarats under sekler av kristendom, och inte har lagts under plogen, tyder det på att det finns en lång tradition att vörda platsen, menar Juha Javanainen. Platsen där bocken är nedgrävd utmärks av tre stora ekar, numera står bara två kvar.

– Ior säger att hans släkt alltid har planterat nya ekar på samma ställe när de gamla har fallit.

Metalldetektor

Platsen undersöktes med metalldeor sommaren 1987, utan resultat.

– Men det behöver i och för sig inte betyda så mycket, detektorn har cirka fyra meters räckvidd i lermark, påpekar Javanainen. Legenden säger dessutom att bockarna grävdes ned ända till urberget, det borde inte vara så svårt att göra en geologisk undersökning av lunden som skulle visa hur djupt jordlagret är.

Tunt och ensidigt

När det gäller brytningen mellan kristendom och hedendom i Finland är det historiska källmaterialet tunt, och dessutom ensidigt i den meningen att det för det mesta handlar om nedteckningar från den så att säga segrande sidan, kyrkan och prästerskapet.

Det tidigare samhället hade ingen skriftlig kultur, men det måste ha funnits en muntlig tradition, och det är spår av den som lever kvar, bland annat som folksagor och sägner, menar Juha Javanainen.

Han tänker bland annat på Kalevala-legenderna, som många forskare vill lokalisera till Finlands sydvästkust. Lönnrots 1800-talskalevala utgör bara en del av det rika materialet.

– Och den sammanställdes i enlighet med sin tids krav, påpekar Juha Javanainen.

Andra hänsyftningar finns till exempel hos Christfrid Ganander, prästman och samtida med Porthan, Ganander gjorde uppteckningar om av den fornfinska mytologin, och han talar bland annat om de hedniska finnarnas tempel.

Vikingatågen

Det fanns en väl utvecklad hednisk kultur här uppe i Norden, och det är väl inte orimligt att anta att den på något sätt satte sig till motvärn mot den nya religionen och den nya makt som trängde upp söderifrån.

– Tänk om man vänder på perspektivet och ser vikingatågen inte bara som plundrings- och handelsfärder utan som en medveten motoffensiv mot den framträngande kristendomen, ett försök från den gamla kulturens sida att slå tillbaka? De första vikingatågen riktades ju mot kloster och kyrkor på Englands västkust. Kanske det inte bara berodde på att det var där som rikedomarna fanns, funderar Javanainen.

Och vad hände med de gamla stormans- och hövdingasläkterna i Finland när kristendomen väl hade segrat?

– De levde kvar, inte längre som härskare, men som aktade bondesläkter, lokala ledare i bondesamhället. Och det var härifrån som läraktiga unga män så småningom togs i kyrkans tjänst och sändes utomlands för att studera.

Den här hypotesen har en symbolisk framställning i Bocksagan. Där heter det att släkten Bock drog sig norrut, mot Kajana, undan korstågen, men de återvände i samband med ett fredsavtal mellan Birger Jarl, som representerade den romerska kyrkan, och Alexander Nevski, som representerade den grekiska, berättar Juha Javanainen.

I samband med de här händelserna stängdes ”templet” i Sibbo, och bockarna begravdes, i Offerlunden, och i Kajaneborg.

Bocksagan har enligt Ior nedärvts inom släkten Boxström, på Strömsö, genom muntlig tradition. Den har aldrig fått skrivas ned, och aldrig yppas för någon annnan, utom av Ior, som är den sista av sin ätt.

Släkten Boxström kan spåras i kyrkböckerna ner till 1700-talet, fram till Stora ofreden då många dokument förstördes.

Det fanns två grenar av släkten, på Strömsö och i Box, och de hade nära kontakter, till exempel ser man i kyrkböckerna hur det flyttade manfolk från det ena stället till det andra.

John-Erik Jansén