Västra Nyland/Lena Selén 30.9.1987

Inget pling-plong för guldbocken

Entonigt surrade metalldetektorn som Hannu Silvennoinen bar omkring i offerlunden i Snappertuna på tisdagseftermiddagen. Det borde den inte ha gjort. Ett pling-plong hade glatt hans uppdragsgivare betydligt mera. Och stärkt förvissningen om att guldbocken som enligt vissa källor grävdes ned här för 937 år sedan fortfarande ligger kvar.

På tisdagen hade letandet efter guldbocken i Offerlunden alltså äntligen avancerat därhän att man kunde gå över området med metalldetektor.

Egentligen skulle det göras redan i fredags, men den gången väntade kyrkoherde Staffan Söderlund och församlingsmästare Lars Rosenqvist förgäves på att medlemmarna i forskargruppen skulle uppenbara sig. På kvällen kom beskedet att någon metalldetektor inte stått att uppbringa.

På tisdagen hade man fått tag på Hannu Silvennoinen som från Esboföretaget Suomen Malmi medförde en metalldetektor som enligt honom kunde ge utslag för omkring en halv meter stora metallföremål på upp till fem meters djup.

Med om tisdagens exlpedition var förutom Hannu Silvennoinen Kevin Woods från Irland, Soma Thakkar från Indien och Jim Chesnar från Hawaii – de tre sistnämnda alla lidelsefullt intresserade av mytologi, men inte direkt lierade med den internationella tidskriften National Geographic i vars namn undersökningen utförts.

Med var inte denna gång Ior Bock född Svedlin, som stått för uppspårandet av de uppgifter man på tisdagen hade om guldbocken, den som för 937 år sedan skulle ha grävts ned i Offerlunden i Snappertuna och som direkt ansluter sig till berättelserna om Väinämöinen och till släkterna Bocks och Ströms historia.

– För att få tillträde till Lemminkäinens tempel som finns i Sibbo, i närheten av den plats där Ior bor, måste man ha guldbocken med sig, det skulle ha krävts redan år 1984, men då fick man inte lov att leta förklarade Kevin Woods och plockade sedan fram sitt pass för att inför kyrkoherde Söderlund legitimera sig inför färden till Offerlunden och arbetet med metalldetektorn.

– Ni får inte gräva, inskärpte Staffan Söderlund och konstaterade att fredningsbestämmelserna rör Ofrerlunden klart går ut på att alla arkeologiska utgrävningar förutsätter länsstyrelsens tillstånd.

– Ska ni gräva måste ni vända er till församlingen som sedan vänder sig till länsstyrelsen, sa han.

Och Kevin Woods suckade och sa att då blir det andra varvet till länsstyrelsen också.

För när han startade ansökningsomgången började han med biskop Erik Vikström som hänvisade honom till församlingen som hänvisade honom till länsstyrelsen som hänvisade honom till biskopen som hänvisade honom till församlingen.

Med kyrkoherdens påpekande om att grävningar är en sak och malmletning en annan sak – samt hans uppriktiga välgångsönskningar – styrde gruppen sedan kosan mot Offerlunden, med Lars Rosenqvist som guide.

Och så var det alltså dags för det entoniga surrande som borde ha förbytts i ett glatt plingplong från metalldetektorn för att förhoppningarna om guldbocken inte skulle komma på skam.

– Precis här borde den finnas på omkring fem meters djup, sa Soma Thakkar och pekade på området där tre ekar vuxit i några hundra år, två av dem finns ännu kvar, av den mittersta återstår endast stubben.

Men Hannu Silvennoinen skakade på huvudet och gick i allt vidare cirklar kring ekarna.

– Det är möjligt att jordlagrens sammansättning är sådan att detektorn ger utslag bara till fyra meters djup, sa han.

Men det var också den enda uppmuntran han kunde bestå sina uppdragsgivare den dagen.

– Hittar vi ingenting här får vi väl koncentrera oss på templet i Sibbo, sa Jim Chesnar och föreföll knappast gladare av att detektorn faktiskt sa plingplong plötsligt. Det gjorde den nämligen bredvid reporterns kameraväska. Och där finns minsann ingen guldbock.

Lena Selén